Sitter och...

grinar till Sofias änglar på femman. En pappa som har en hjärntumör och inte vet hur länge till han ska leva. Ja, det är ju min stora skräck att jag inte ska få vara med mina barn. Och den rädslan har bara blivit större sedan jag nu på ganska kort tid förlorat min pappa, min svärmor och det var på håret att min mamma också dog. Nu klarade hon sig tack och lov men det har varit kämpigt för oss allihopa. Så rädslan för att dö har väl förstärkts nu när jag vet hur fort det kan gå och att livet kan ändras så drastiskt på kort tid... Usch! Alla känslor bara väller upp när jag ser sådant här eller när jag läser t.ex. Lindas, som har inflammatorisk bröstcancer, blogg. Jag känner att jag har många tankar och känslor som jag helt enkelt inte har hunnit ta itu med. Men det är inte så lätt att hinna med när man är mitt uppe i livet för under den här tiden som har gått sedan pappa dog så har vi hunnit få ett missfall och sedan fick vi ju lillan då. Svärmor dog bara ett par månader innan lillan föddes...
Ja, det blev ett tråkigt inlägg men så är ju livet. En berg- och dalbana.